Intervju eller inte, det är frågan...

Fick ett samtal i lördags, där jag blev erbjuden att komma på anställningsintervju i Stockholm.
Samtalet lät ungefär såhär:
- Hej det är Ulrika!
- Ja hej jag heter ... och ringer från ... ( jahapp och vad vill dom nu då? Pracka på mig ett nytt telefonabonemang eller?)
Stör jag?
- Eh näe det gör du väl inte (ja vad ska man säga? Jag hade precis kommt ut till nydalasjön för att grilla och dricka några cider tillsammans med några andra idrottslärare, ja det gör du!)
- Vad bra! Jo nu är det ju så att vi söker ju nya säljare här på X och tack vare studentutskicket så har vi mottagit fler tusen ansökningar
- Ja det kan jag tänka mig (okej så det är alltså nu han kommer att säga "vi är väldigt tacksamma för din ansökan, men vi har tyvärr valt att gå vidare med några andra istället")
- Ja och nu har vi valt att gå vidare med några stycken och du är en av dem! (eh va?! vad sa han?!)
- Men vad trevligt...
- Ja så jag tänkte höra om du är intresserad av att komma på intervju?
- Eh ja det skulle jag nog kunna vara (lät ju väldigt postivt eller hur?! eh ja det skulle jag nog kunna vara! Vem svarar så?!) Varsdå?
- I Stockholm
- Jaha jo men det skulle jag absolut kunna göra
- Har du någon kalender framför dig just nu så att vi kan boka in en tid eller?

Här börjar jag svamla om att jag är ute och därför har lite svårt att kunna bestämma någon tid, så han föreslår att han ska maila mig istället vilket jag tycker låter som en bra idé och sedan avslutar vi samtalet.

Kan ju säga att det där samtalet verkligen satte igång griller i huvudet på mig eftersom jag mest skickade in ansökan för skojs skull! Kan inte direkt påstå att jag var förbered på att behöva ta ett beslut om hur jag ska spendera min sommar sådär rätt upp och ner.
De senaste dagarna har jag därför lagt all min energi på att ta reda på så mycket information om jobbet som möjligt för att få veta om jag överhuvudtaget är intresserad av jobbet. Så efter många om och men så har jag nu äntligen bestämt mig för att åka.
Vilket innebär att jag måste höra av mig till en av mina klasskompisar och berätta att jag inte kommer att kunna vara hundvakt till deras lilla valp i sommar. Fan jag känner mig som världens svikare, nu när jag hade lovat att ta hand om den och allt! Men samtidigt så måste jag se till min egen ekonomi också, de fem veckors jobb som jag redan vet att jag har i sommar är alldeles för lite och får jag nu chansen att ta det här jobbet så vore det dumt att låta bli!